Nog har man då blivit härdad av permafrosten. Denna ordväxling kunde höras mellan mej och Sofie igårkväll vid midnatt när vi var på väg hem från Linn.

- Åh, nu är det ju nästan varmt!
- Jaa, det är inte så kallt faktiskt
- Jag tippar på..hm..12 grader!
- Nja, jag höjer till 15

2 minuter senare när bilen är startad och termometern syns

- 26 grader?! Shit..vi är ju skadade


Och ja, det var jag som var den överdrivet optimistiska 12-gradersmänniskan.



Hos Linn såg vi på OS, men inte fick vi då nåt för det. Där hade vi gjort oss redo för bronspengen i hockeyn men istället kom nån jävla Rantamäki och skridskoade till Holsts klubba så att det blev tvärfel. Inte okej!
Jag kunde även konstatera att min sport-tourettes sitter kvar än, jag lyckas med dom mest otippade ordkombinationerna som svordomar. Vad sägs till exempel om 'pungsvett i örat'? Att jag ens lyckas få till det i huvudet övergår mitt förstånd. Dock sägs det ju att man bara använder sig bara av 10% av hjärnkapaciteten - dom där ederna kanske kommer från resterande 90% ? Känns ju lovande isåfall.


Nu är det fredagsmys.


P.S Vad är skijump och backhoppning för några jävla sporter?! I den ena är enda vitsen att åka i ett hopp, snurra med ett högre varvtal än en Whirlpool-tvättmaskin och landa telemark-igt. I andra är det viktigare vilket BMI du har, för ifall det är under 20 måste skidorna vara mindre än 146 % av hopparens längd.
Undrar hur dessa träningspass ser ut? Ser framför mej hur en hel nations backhopparlag sitter och räknar ned, 3-2-1 och sen stoppar dom fingrarna i halsen..

Skidglasögon har verkligen många användningsområden! Inte nog med att dom funkar i skidbacken och när man ska hacka lök - dom är även förträffliga att ha på sig när man ska gå på en liten promenad i permafrostdrabbade land. Tur bara att man inte mötte någon på vandringen.

Idag var jag på ännu en tripp längs Memory Lane. Såg lite Sjunde himlen medan jag käkade lunch. När jag var liten tyckte jag att det var ett alldeles underbart program med så fina personligheter. Nu infinner sig samma känsla i kroppen som efter Jello-shotarna.
USA måste ju vara världens mest skenheliga land. Svär någon på tv börjar dom slänga med vigvattnet, och skulle någon få för sig att komma ut som bög i tv startar korståget (möjligtvis även bålet). Såna hädelser vill man ju verkligen inte vara med om liksom.
Däremot det här med att folk skjuter ihjäl varandra för en limpa bröd, eller för att grannens hund skäller en aning för högt, det är ju inte så farligt, då kommer man ju iallafall till sin skapare. Oh holy god in heaven.
Det känns som att dom med sina ultraheliga serier försöker lura sig själv, säga att det inte är deras fel, dom gör ju allt som går. Jajjemän, särskilt Sarah Palin och NRA.

Sen måste ju alla i Sjunde himlen gå på valium, för hur gränslöst arga dom än är, lyckas dom alltid behålla lugnet och diskutera sig genom situationen så att dom blir lugna igen. Jag hade spottat ur mej eder av högst okristligt slag, smällt i allt som fanns i närheten och definitivt gjort allt annat än behållt lugnet. Men det är ju bara jag.

Igår var det fredag. Det innebar fest! Det var hemskt trevligt - fram till att det vankades Jelloshots. För vad tyckte Sandra då? Jo att dom var så hemskt lättdruckna, så varför inte ta tre inom loppet av..tjaa, 10 minuter. Efter det tog det inte många minuter för Antonias lägenhet att förvandlas till en karusell som snurrade alldeles för fort. Då var det inte så fantastiskt roligt längre, så jag ringde efter min kära mor.
När jag kom hem ropade jag på Ulrik. Sen somnade jag och vaknade 12 timmar senare.
Nästa vecka blir det ingen fredag!



Jag hade fina naglar iallafall

Igår satt jag och pratade om att jag hade åldersnoja. Det skulle jag aldrig ha gjort! Vilken syn mötte mina ögon idag, om inte ett kritvitt hårstrå, mitt på huvudet! Jag kände hur blodet snabbt tömdes ur huvudet på mej och i ren panik slet jag loss antennen från helvetet. Jag kan ju för fan inte gå och bli vithårig nu, det är ju inte ens lite kul!
Jag kunde knappt tro mina ögon, så för säkerhets skull sparade jag hårstråt för att kunna titta på det igen när jag kom hem. Jag kan med största sorg intyga att det var vitt även vid andra titten. Inte tillstymmelse till kulör fanns.


Hjälpte mamma att laga mat idag. En rätt som innehöll mycket lök. Detta är något mina ögon inte klarar särskilt bra, ens om löken befinner sig på ett visst avstånd. Därför fick jag ikläda mej mina nya goggles när jag skulle uppehålla mej i köket. Behöver jag säga att jag rev loss vissa skrattsalvor från övrig rumsbefolkning..

Tre år på Ledarskapsprogrammet har gjort att man kan det här med ordbajseri. Detta är något man har stor användning av när man studerar vidare på högskolenivå och har ett sidminimum på inlämningsuppgifterna. Jag har trott att ordbajseri är något som endast får tillgripas i textform och inte verbalt - ack vilken villfarelse!
Har idag varit på föreläsning hållen av samma person som tvingade av mej byxorna, och denna människa vet verkligen inte hur man gör något kort och koncist! I 15 minuter fick vi sitta och lyssna på en utläggning om varför hon hade valda bild till 'vinjettbild' i föreläsningsmaterialet. Efter 900 sekunder av ren vånda säger hon så 'ja..bara som en liten inledning så där'. Eller hur. Bara en liten så där. Knappt märkbar.

Sen är ju allt så underbart! Sår-boken är alldeles underbar. Svenskt sårläkningssällskap är underbart. Ja trycksår i sig är nog allt lite underbart också.
Själv tyckte jag att 11.45 var ett alldeles underbart klockslag. Då gick vi på lunch.

Igår var sista dagen på praktiken. Under lunchen var ett av samtalsämnena kläder och skor, och vad man får och inte får ha på sig efter att ha uppnått en viss ålder. En av sjuksköterskorna hade fått strikta order från sina kids om att absolut inte ha ungdomliga skor på sig, hur skulle det se ut om hon kom till ett utvecklingssamtal på skolan, och så hade hon på sig likadana skor som någon av grabbarnas klasskompisar?! Det skulle tydligen vara svinpinsamt, eller något åt det hållet antar jag.
Sen var det en annan som istället uppmanades vara lite coolare och klä sig lite mer ungdomligt - det kan inte vara lätt att vara precis i gränslandet mellan ung och gammal nu för tiden. Och vart går den gränsen förresten?

När jag jobbade på Bergskolan (19 år gammal) fick jag frågan om hur gammal jag var. Gissa, sa jag. Det skulle jag aldrig ha gjort, för vad fick jag till svar?! 32!
Senare satt jag inne i personalrummet, varpå en kollega frågar "Vad gör du här då?"..."Eh..jag är musiklärare?", svarade jag lite frågande. Då visade det sig att hon inte menade här på skolan, utan här, i personalrummet. Hur vet jag det? Jo hon utbrast "Jaha, jag trodde du var elev! Du ser ut att vara 15"

Det här med ålder är inte alltid lätt alltså. Och hur ska man då veta hur man ska klä sig när det råder sådan förvirring på alla andra plan?

Med detta i tankarna fick jag mej ett gott skratt när jag såg en dam, uppskattningsvis 70 år (alltså möjligtvis 66-83 år) med vitt lockigt hår, en basker och promenadstavar även uppvisande ett par skinande blanka Dr Martens-kängor. Snacka om att krossa kärringnormen!

När jag var liten kunde jag liksom inte komma ifrån att tycka att mamma var så oerhört mesig när hon satt och grät i tid och otid till både film och tv. Jag förstod inte hur man ens kunde klämma fram tårar vid vissa tillfällen, jag kämpade verkligen ibland för att försöka leva mej in jag också. Jag hade Mufasas dödsögonblick på repeat på videon! Gick det? Nej, det var lika torrt som i en öken. Dock tror jag inte riktigt att jag hade greppat det där med tårarnas olika dimensioner, att det fanns mer är 'jag är helt förstörd'-tårar.
Det var som den gången när jag inte för mitt liv kunde förstå hur mamma och hennes polarinna (nytt ord) kunde sitta och storgråta över våran hyresvärd. Där kom jag, intultandes i köket och såg deras blanka ögon och våta kinder och trodde att något jättehemskt hade hänt. När dom sa vad dom pratade om fick jag ett antal felmeddelanden i min icke så utvecklade jordnöt till hjärna, det var väl inget att grina över?! Att skratta så att man gråter kanske inte är så vanligt förekommande bland 5-åringar..vad vet jag.

Nu däremot, nu har jag blivit precis som min mamma. Satt och såg Miracle Workers idag under lunchen. Eller ja, jag försökte iallafall men det var svårt att se något genom floden av tårar. Alltså seriöst, jag tror jag grät redan under prologen och slutade inte förrän det var slut en timme senare. Inte undra på att jag har varit så törstig idag.
Jag gråter verkligen till vad som helst nu för tiden! Är det inte någon som har dött så är det en unge som har dragit loss sin morfar från under en traktor, eller så kanske det är någon som har fått nya tapeter i sitt vardagsrum..eller så är det en ung kille som har lyckats laga trerätters till sin tjej..eller så har katten 'lagt sig gulligt' i soffan.
Kan det vara hormonrubbningar?!

Ja, vi vet ju alla hur mycket kolhydrater det finns i fisk!
Tur att våran kurslitteratur är sanningsenlig iallafall.

Idag när jag var och tränade kom jag till en tråkig insikt - jag ser förjävlig ut när jag tar i. Men då bestämde jag mej för att man behöver inte vara snygg när man tränar, man ska vara funktionell! Det kanske är det nya, allt ska vara funktionellt. Ska man ut på krogen och man är med någon man vet spiller värre än en person med krampanfall, kanske galonbyxor är det bästa alternativet?! Då slipper man bli blöt och kall, och man behöver inte oroa sig över att inte ha någon tvättid, det är ju bara att använda trädgårdsslangen eller dylikt. Perfekt.

Var på intervju för att jobba i baren på STUK också. Det var fyra killar som intervjuade mej, och dom började med dom här vanliga frågorna. Sen var det en som var tvungen att gå ut för att hämta nästa person som skulle intervjuas, då var det en som frågade mej 'är du singel?'. Jag svarade helt sanningsenligt att så är det. Det var tydligen en obligatorisk fråga, och absolut, jag kan förstå relevansen där. Sen kom den fjärde killen tillbaka in igen - han hann ta tre steg tror jag, sen sa han 'Sandra, är du singel?'. Alla började gapskratta och han fick veta att han var för sent ute.
Undrar vad som räknas som mest meriterande för anställning? Rimligtvis borde det väl vara singel..så dom inte behöver oroa sig för någon förbannad partner som kommer och ska slå ner någon överförfriskad flörtsugen person. Eller så kan det vara så att det är bättre att vara upptagen, så man inte ägnar jobbtiden åt att ragga. Jag kanske borde ha svarat att det är varierande?! Haha.

DET HäR SKRIVS FRåN MIN MOBIL, OCH DET VERKAR INTE Gå ATT KOMMA IFRåN VERSALER, Så DET FåR BLI Så HäR. IGåR INNAN JAG GICK OCH LA MEJ SATT JAG OCH KOLLADE På UNIVERSITETES INSTRUKTIONSFILMER FöR OLIKA INJEKTIONER. DETTA I STRIKT UNDERHåLLANDE SYFTE. EN FILM VISADE HUR MAN GAV SUBCUTANA INJEKTIONER, OCH JAG TäNKTE ATT JAG SKULLE BöRJA MED DEN. DET BöRJADE LUGNT OCH FINT MED INLEDANDE FöRBEREDELSER OCH GICK SEDAN VIDARE MED SJäLVA SPRUTANDET. ALLT GICK FINT. SEN FORTSATTE FILMEN OCH DET SKULLE VISAS HUR MAN GöR DET DäR TUBERKULOSTESTET JAG GJORDE FöRRA VECKAN, OCH REDAN FRåN BöRJAN KäNDE JAG ATT NåGOT VAR MYCKET FEL - DET GICK INTE TILL ENS LITE SOM DET GJORDE NäR JAG FICK INJEKTIONEN. DET VAR ALLTSå INGA SMå SKILLNADER, UTAN HELA RESULTATET AV "OPERATIONEN" VAR OLIKT. DET äR TYDLIGEN TäNKT ATT VäTSKAN SOM SPRUTAS IN SKA LIGGA YTLIGT SOM EN BULLE TYP. BLEV DET Så FöR MEJ? Nä, DET ENDA SOM SYNTES VAR ETT LITET NåLSTICKSHåL. FöRMODLIGEN äR ALLTSå MITT LIDANDE HELT I JäVLA ONöDAN FöR ATT DEN DäR TANTAN INTE VISSTE HUR DET SKULLE Gå TILL. KUL. VAD GLAD JAG BLIR. JAG LäR JU Gå DIT OCH AGERA SVERKER SNARAST, "SKA DET VA Så HäR? VA? VA? SKA DET DET??!" 

Ikväll blev jag jämförd med Blondinbella..jag tog av någon konstig anledning inte det som en komplimang. Dock var det tydligen menat på ett bra sätt, men man börjar ju undra. Jag hade emellertid inte blivit helt förvånad om det var en sågning vid fotknölarna, då jag strax innan hade jämfört komplimanggivaren (Liina) med en finsk hustrumisshandlare. Jag grundade dessa misstankar på klädsel; linne, mjukisbyxor och inga sockar. Strikt vetenskapligt alltså, och inte fördomsfullt alls.

Dagens skolaktiviteter har varit allt annat än ansträngande. Vi började 10.15, borstade tänderna på varandra och slutade sen 11.45. Erika tyckte att jag var en otroligt jobbig patient som bara skrattade hela tiden. Inte vet jag, men själv föredrar jag dom skrattande före dom medvetslösa, men tydligen var det svårborstat när jag spände läpparna. Det är inte lätt att vara muskulös.
När jag skulle borsta tänderna på en patient för några dagar sen tänkte han försöka dra lite extra fördel av situationen, och känna på..fartguppen, men där tyckte jag att vi skulle lugna oss några grader. Detta berättade jag för dagens lärare, men då sa hon att 'nejdå, nog ska dom väl få känna lite, det är bara att luta sig närmare dom', klämkäck (haha) människa det där, fast jag känner nog ändå att jag hade varit lätt obekväm i den situationen. Särskilt då min handledare stod en halv meter ifrån och garvade. Blir lätt lite fel där.

Nu ska jag nog börja bege mej mot snarkofagen, och hoppas att jag tar mej utanför dörren imorgon. Snön verkar ju aldrig vilja sluta färdas nedåt, man blir ju deprimerad för mindre! Jag vill ha sommar och sol, shorts och låga converse! Jag kan ju inte ha fått 4 par nya för intet liksom.

Sömn. Det är något alla människor behöver, och det verkar som att jag har haft ett stort underskott! Igår somnade jag vid 12-tiden och hade ställt klockan på 09.00. Var det då jag vaknade? Självfallet inte. 09.44 slog jag upp ögonen, och då blev det eld i baken, det är nämligen så att jag har ett visst tidspann där jag kan koncentrera mej medan jag läser, försöker jag senare är det finito. Jag inhalerade frukosten och satte mej sen med "favoritboken" Grundläggande Omvårdnad del 2. Jag kände direkt att jag inte skulle dra någon Usain Bolt längs raderna idag..på 45 minuter hade jag tagit mej hela 4 sidor fram. Det var inte ens svåra grejer jag läste, jag fastnade bara på varenda litet ord! Nåja, tog mej igenom 70-80 sidor innan tidsfristen gick ut där vid 15-tiden. Därefter kände jag mej akut trött, varpå jag la mej i soffan och studerade insidan av ögonlocken i någon timma. Det var helt sagolikt fantastiskt underbart, men inte blev jag pigg! Var precis lika medvetslös när jag vaknade som när jag somnade.

Kanske man skulle sätta upp en kamera i sovrummet och se ifall jag är en sån där sleepwalker? Läskigt isåfall! Jag läste en gång om en på Nya Zeeland (tror jag) som hade gått upp mitt i natten, kört några mil hem till sina svärföräldrar, huggit ihjäl sin svärmor och vaknat medan han höll på att hugga ihjäl sin svärfar. Det känns ju lite lätt obehagligt. Kanske man skulle sova med händerna fastknutna inuti en kudde..? Men då går man väl bara och kväver någon istället. Besvärligt det här blev!

Nu tror jag att fröken Sandra har börjat spåra ur! Har ju fortsatt praktiken idag, och jag har hittils inte haft några som helst svårigheter med bensår och såna saker som annars hade kunnat vara lite obehagligt. Däremot har jag svåra problem med raggmunkarna dom serverar till patienterna! Detta är fel, inte bara på det uppenbara sättet att det är mat och inte ett läskigt sår, utan även för att raggmunkar vanligtvis är en av mina favoriträtter (ja, det ligger latent bara) som rimligtvis inte borde ha den där effekten på mej.
När man dessutom blir kraftigt sugen på en patients näringsdropp kan man ju undra om det är dags att tvångsinläggas eller något. Vanligtvis hade inte ett näringsdropp sett mer lockande ut än raggmunkar, det kan jag säga!

Annars har allt gått vägen idag - VG på hälsatentan, bilen startade trots permafrosten och jag har varit och tränat.
Förträffligt!

Nu är man precis inne efter skottning och 60 meter häckskakning. Med det menar jag tyvärr inte att jag skakade rumpa, utan våran stickiga växt-häck. Det var mej ingen angenäm upplevelse då jag var tvungen att klättra upp i dom omgivande snödrivorna för att nå. Dessa snödrivor var, mellan tummen och pekfingret en sisådär 1,5 meter djupa. Det var ett under att jag inte kilades fast i Vantes Inferno.
Jag hatar att skotta. Tur att jag hade min älskling Bruce i öronen - jag måste ha sett överjordligt snygg ut när jag stod på bron och åmade mej kring sopen i sann Lena Ph-anda, samtidigt som jag även försökte vifta bort lite snö.

Nu är jag iallafall inne och försöker återfå blodet till mina troligen bortfrusna extremiteter.
Skönt att ha det gjort!

Äntligen (!!) har jag fått resultatet till psykologi-tentan, och jag hade kunnat dansa runt hela Sunderby Sjukhus av glädje! Klarade alla tre delarna, och den del jag tyckte gick sämst hade jag fått VG på. Hur kan det alltid vara så?! Nåja, jag klagar inte. Nu kan man lägga dom böckerna åt sidan också, så underbart ljuvligt!

Något som inte är fullt så ljuvligt är att jag aldrig någonsin verkar få böckerna från Lycknis. Beställde ju 4 st vid samma tillfälle, för ca 1,5 vecka sen. Än så länge har jag fått 2, och idag fick jag mejl om att en tredje är på väg, men inte den fjärde, viktigaste. Jag blir akut stressad kan jag säga. Jag känner hur magsåret börjar gro..

Nåja. Idag var iaf första dagen på hud-infektionsavdelningen på sjukhuset, och det var roligt. Dock känner man sig verkligen sjukt inkompetent när man är där, det är som att man får respekt för allt, och då menar jag allt. Till slut frågar man nästan om hjälp för att bre en macka, ifall det finns nåt speciellt sätt man gör det på, på sjukhuset. Och att blanda lingondricka, det är nästan som atomfysik.
Tog dock mod till mej och gav två patienter antibiotika. You can't touch this 
Däremot bromsade jag när det var dags att ta blodprov, riktigt så ball är jag inte än. Men kanske imorgon.

Nu är det mat - renskav med creme bonjour cuisine & färska champinjoner. Oh lala!