Jag har fått en hemsk aha-upplevelse!
Jag har regredierat ända tillbaka till spädbarnsstadiet, inte bara till 9-10 årsåldern som jag först trodde. Boven i detta drama är allra troligast mina inte alltför bekväma arbetstider, som dessutom skiftar lika ofta som nya pakter görs i Expedition Robinson.
Ett exempel på denna tillbakagång är att jag, så fort jag inte aktiveras, antingen somnar eller blir på ofantligt dåligt humör, alltså hjälm på för alla i min närhet. Ett annat, mindre charmant exempel är att jag, varje gång jag då somnat och sedan vaknar, finner mej själv dreglandes som, just det - ett spädbarn! Min kropp har alltså intagit ett sådant enormt energisparläge att den inte ens orkar hålla igen munnen när jag sover, för att det går för mycket reservkraft till det. Snart kommer jag väl att börja sova med ögonen öppna också, det kan ju vara för jobbigt att hålla dom stängda under så lång tid.
Nej hujedamej!

Som många av mina läsare vet är jag bra, om inte bäst, på det mesta som går att åta sig. Dock har jag nu hittat min första, och förmodligen enda, akilleshäl - korsord! När jag var 10 år och alltså gick i fjärde klass var jag mycket stolt över att jag redan då kunde lösa Vi i femman-krysset. Efter det verkar det dock ha tillstött vissa komplikationer och utvecklingskurvan bytte på något, närmast övernaturligt sätt, riktning från spikrakt uppåt till..ja ni fattar.
Jag satt nyss och försökte briljera med ett ovan nämnt korsord och var så stolt över mej själv när jag på "matfisk", 3 bokstäver, skrev "lax". Ganska omgående insåg jag att det kanske kan ha varit aningen fel, då det mej veteligen inte finns någon schackpjäs som börjar på bokstaven x.
Mamma som stod bredvid försökte peppa och säga att jag bara skulle gå vidare till nästa ord jag kunde. Det hon då inte visste var att jag hade avverkat nästan en halv sida med ord jag inte kunde - i ett kryss för 11 åringar!
Nej, jag får nog erkänna mej besegrad för den här gången och istället ta mej an Nallerskrysset för barn i åldrarna 3-6 (eller nåt sånt, vad fan vet jag, korsord är för losers!!!! Nej, jag är inte bitter, inte det minsta!!!)


Mamma är inte heller någon fulländad korsordsgud om ni nu skulle tro det! Nej minsann, hon har blivit ertappad en gång med tre A:n på raken. Det ni!

• När man går och lägger sig 18.30 på kvällen..
• När man glömmer att säga 'god morgon' till folk, för att man tycker att det är alldeles för sent för det klockan 9 på morgonen..
• När man äter lunch klockan 10..
• När man vid 15-tiden är så trött att man är illamående, det sticker i benen och väggarna snurrar..

Då känner man verkligen; I'm living the dreaaaaam!

Under min vistelse i storstan noterade jag att där finns ganska många korvstånd. Dessa bemannas ofta av folk med..icke svensk bakgrund. Denna icke svenska bakgrund brukar ofta medföra vissa restriktioner när det gäller livsmedel - exempelvis brukar griskött inte stå högst upp på favoritlistan.
Rätta mej om jag har fel, men brukar inte korv ofta produceras av bland annat griskött..?
Men det kanske inte är så viktigt när det gäller andra..

Då var man hemkommen efter några dagar i stekheta hufvudstaden. En stad som bjuder på både, som Fredrik & Filip säger, bra och anus.
Några punkter på bra-listan är:

• ljuvligt väder (okej, kanske väl så varmt, men jag tänker inte klaga!)
• stor sommarrea
• semester

Anus-listan får ni klara er utan, men en grej kan jag inte hålla mej från att skriva! När man betalar 285 kr för en varmrätt (lax, mixsallad & vitlöksgrillade champinjoner) tycker jag att man ska kunna räkna med att iallafall inte fortfarande vara hungrig när man går därifrån. Det tycker uppenbarligen inte restaurangägarna på Östermalm. Laxbiten var förvisso ganska normal i storleken, men det andra...det var nästan så att jag började leta efter den dolda kameran när jag fick in maten! Den såkallade mixsalladen bestod av ett litet fat med bladspenat och ruccolablad, rent ut sagt löjligt var det. Och champinjonerna kan inte ha varit fler än två till antalet - kocken lyckades dock få dom att ta upp hela serveringsfatet genom att skiva dom i närmast mikroskopiska skivor.
För att bli mätt på det skulle man behövt ha en magsäck stor som mitt tålamod just då (minimalt) och försvinnande låg förbränning. Jag har, vad det verkar, ingetdera.
Därför tog jag, efter att ha inhalerat måltiden, saken i egna händer och gick raka vägen till norrlands stjärna och min stora räddare i nöden: MAX! En maxburgare jr utan bröd och en grönsallad senare (32 kr sammanlagt) var jag mätt och mycket belåten.

Jag tror mej dock ha hittat finflosa'-restaurangernas budord och livsfilosofi:
Cibi condimentum est fames -- "Hungern är den bästa kryddan"

Då har jag något att ge igen med:
Qui vult dare parva non debet magna rogare -- "Den som vill ge lite borde inte begära så mycket"

Nä, just det, ta inte betalt för en hel oxe när man får mat som skulle kunna mätta en myra!
Så det så.

Aftonbladet har under sommaren en tävling som går ut på att man ska utmana meteorologen Pär Holmberg i maxtemperatur-gissning för kommande vecka. Är det bara jag som tror att dom har den tävlingen, enbart för att dom ska få hjälp av svenska folket att skriva väderprognoserna?
Inget annat yrke i världen kan möjligen ha samma felmarginal, och ändå få fortsätta med sin verksamhet. I tidningen kan det stå att det ska bli "17 grader varmt och sol" - så tittar man ut och inser att man snabbt som fan måste börja bygga sig en egen ark för att ha någon chans att överleva monsunregnet som för tillfället håller på att dränka grannens hund.
Tänk om exempelvis en frisör hade haft samma skärpa i sina avvägningar. Då hade man kommit dit med långt, tjockt, lockigt hår, sagt att man ville ta lite från dom slitna topparna och gått därifrån i en kreation närmast liknande något en treåring med muskelspasmer skulle kunna åstadkomma.

Och undrar hur det känns för stackars Pär, som blir utmanad av vanliga Svenssons för att se vem som utför hans yrke bäst? Jag vet inte om det hade känts helt okej att om några år tävla mot någon random person i vem som snabbast sätter ett bäcken. Eller vem som tar ett blodprov mest smärtfritt.

Jag har upptäckt en ny tic hos mej själv. När någon artist kommer genom säkerhetskontrollen börjar automatiskt en av deras låtar att spelas i mitt huvud. Där sitter den sen tills att min hjärna blir reset-ad. Detta kan ta flera timmar, vilket innebär att jag vissa dagar torteras med diverse Svensktopplåtar till förbannelse.
Idag var det till exempel Underbart som etsade sig fast. För någon dag sen var det Som sommaren. Det som är absolut värst är att jag ofta bara har lärt mej små stycken av låtarna, vilket gör att det kanske är en och samma refräng/första vers/brygga som vevas om och om igen.

Tips på hur detta ska upphöra mottages med varm hand.


Jag bifogar även en önskelista på artister;

• Bruce Springsteen
• Jimmy Eat World
• Regina Spektor

Det borde inte vara så svårt att ordna va..? Kom igen nu.

Nu har jag tagit vårens/sommarens välbehövliga bloggpaus. Wonderful har det varit! Men nu kliar det återigen i fingrarna.

Som alla andra somrar tänkte jag att den här ska bli så jävla rolig och chill och jag ska bara leva livet.
Vem försöker jag lura? undrar jag i mitt stilla sinne. Mitt arbetsschema börjar mer och mer överensstämma med en normal människas antal vakna timmar per månad och vårat hem är farligt likt en Öppen dygnet runt-mack. Minus all tänkbar försäljning då. I och för sig har heller inte något fyllo kommit in och försökt beställa en french hot dog eller spytt på toan, men, som dom säger i Amerikat "I wouldn't hold my breath", snart kommer nog även det!

Med detta sagt tackar jag överste befälhavare i skyarna för att jag fick det jobb jag nu utövar. Hade det varit någon annan sysselsättning (ingen nämnd, ingen glömd) jag hade haft, finns risken att jag hade lidit av svår dehydrering till följd av kraftig tårfällning.


Och jo, idag när jag var på väg hem från Konsum kom en norskregistrerad bil backandes - ut från en cykelväg. Varför blev jag inte ens lite förvånad?