Igår var jag till tandhygienisten. Det var en, ja vad ska vi kalla det - intressant upplevelse.

Saxat från dagens Aftonblad;

"Tillsammans hjälper de ofrivilligt barnlösa par att bilda familj."

Dammsög mitt tangentbord idag med min nyinköpta USB-dammsugare som faktiskt fungerar mycket bra - oh snap, haters! Höhö!

Jag har fått en hemsk aha-upplevelse!
Jag har regredierat ända tillbaka till spädbarnsstadiet, inte bara till 9-10 årsåldern som jag först trodde. Boven i detta drama är allra troligast mina inte alltför bekväma arbetstider, som dessutom skiftar lika ofta som nya pakter görs i Expedition Robinson.
Ett exempel på denna tillbakagång är att jag, så fort jag inte aktiveras, antingen somnar eller blir på ofantligt dåligt humör, alltså hjälm på för alla i min närhet. Ett annat, mindre charmant exempel är att jag, varje gång jag då somnat och sedan vaknar, finner mej själv dreglandes som, just det - ett spädbarn! Min kropp har alltså intagit ett sådant enormt energisparläge att den inte ens orkar hålla igen munnen när jag sover, för att det går för mycket reservkraft till det. Snart kommer jag väl att börja sova med ögonen öppna också, det kan ju vara för jobbigt att hålla dom stängda under så lång tid.
Nej hujedamej!

Som många av mina läsare vet är jag bra, om inte bäst, på det mesta som går att åta sig. Dock har jag nu hittat min första, och förmodligen enda, akilleshäl - korsord! När jag var 10 år och alltså gick i fjärde klass var jag mycket stolt över att jag redan då kunde lösa Vi i femman-krysset. Efter det verkar det dock ha tillstött vissa komplikationer och utvecklingskurvan bytte på något, närmast övernaturligt sätt, riktning från spikrakt uppåt till..ja ni fattar.
Jag satt nyss och försökte briljera med ett ovan nämnt korsord och var så stolt över mej själv när jag på "matfisk", 3 bokstäver, skrev "lax". Ganska omgående insåg jag att det kanske kan ha varit aningen fel, då det mej veteligen inte finns någon schackpjäs som börjar på bokstaven x.
Mamma som stod bredvid försökte peppa och säga att jag bara skulle gå vidare till nästa ord jag kunde. Det hon då inte visste var att jag hade avverkat nästan en halv sida med ord jag inte kunde - i ett kryss för 11 åringar!
Nej, jag får nog erkänna mej besegrad för den här gången och istället ta mej an Nallerskrysset för barn i åldrarna 3-6 (eller nåt sånt, vad fan vet jag, korsord är för losers!!!! Nej, jag är inte bitter, inte det minsta!!!)


Mamma är inte heller någon fulländad korsordsgud om ni nu skulle tro det! Nej minsann, hon har blivit ertappad en gång med tre A:n på raken. Det ni!

• När man går och lägger sig 18.30 på kvällen..
• När man glömmer att säga 'god morgon' till folk, för att man tycker att det är alldeles för sent för det klockan 9 på morgonen..
• När man äter lunch klockan 10..
• När man vid 15-tiden är så trött att man är illamående, det sticker i benen och väggarna snurrar..

Då känner man verkligen; I'm living the dreaaaaam!

Under min vistelse i storstan noterade jag att där finns ganska många korvstånd. Dessa bemannas ofta av folk med..icke svensk bakgrund. Denna icke svenska bakgrund brukar ofta medföra vissa restriktioner när det gäller livsmedel - exempelvis brukar griskött inte stå högst upp på favoritlistan.
Rätta mej om jag har fel, men brukar inte korv ofta produceras av bland annat griskött..?
Men det kanske inte är så viktigt när det gäller andra..

Då var man hemkommen efter några dagar i stekheta hufvudstaden. En stad som bjuder på både, som Fredrik & Filip säger, bra och anus.
Några punkter på bra-listan är:

• ljuvligt väder (okej, kanske väl så varmt, men jag tänker inte klaga!)
• stor sommarrea
• semester

Anus-listan får ni klara er utan, men en grej kan jag inte hålla mej från att skriva! När man betalar 285 kr för en varmrätt (lax, mixsallad & vitlöksgrillade champinjoner) tycker jag att man ska kunna räkna med att iallafall inte fortfarande vara hungrig när man går därifrån. Det tycker uppenbarligen inte restaurangägarna på Östermalm. Laxbiten var förvisso ganska normal i storleken, men det andra...det var nästan så att jag började leta efter den dolda kameran när jag fick in maten! Den såkallade mixsalladen bestod av ett litet fat med bladspenat och ruccolablad, rent ut sagt löjligt var det. Och champinjonerna kan inte ha varit fler än två till antalet - kocken lyckades dock få dom att ta upp hela serveringsfatet genom att skiva dom i närmast mikroskopiska skivor.
För att bli mätt på det skulle man behövt ha en magsäck stor som mitt tålamod just då (minimalt) och försvinnande låg förbränning. Jag har, vad det verkar, ingetdera.
Därför tog jag, efter att ha inhalerat måltiden, saken i egna händer och gick raka vägen till norrlands stjärna och min stora räddare i nöden: MAX! En maxburgare jr utan bröd och en grönsallad senare (32 kr sammanlagt) var jag mätt och mycket belåten.

Jag tror mej dock ha hittat finflosa'-restaurangernas budord och livsfilosofi:
Cibi condimentum est fames -- "Hungern är den bästa kryddan"

Då har jag något att ge igen med:
Qui vult dare parva non debet magna rogare -- "Den som vill ge lite borde inte begära så mycket"

Nä, just det, ta inte betalt för en hel oxe när man får mat som skulle kunna mätta en myra!
Så det så.

Aftonbladet har under sommaren en tävling som går ut på att man ska utmana meteorologen Pär Holmberg i maxtemperatur-gissning för kommande vecka. Är det bara jag som tror att dom har den tävlingen, enbart för att dom ska få hjälp av svenska folket att skriva väderprognoserna?
Inget annat yrke i världen kan möjligen ha samma felmarginal, och ändå få fortsätta med sin verksamhet. I tidningen kan det stå att det ska bli "17 grader varmt och sol" - så tittar man ut och inser att man snabbt som fan måste börja bygga sig en egen ark för att ha någon chans att överleva monsunregnet som för tillfället håller på att dränka grannens hund.
Tänk om exempelvis en frisör hade haft samma skärpa i sina avvägningar. Då hade man kommit dit med långt, tjockt, lockigt hår, sagt att man ville ta lite från dom slitna topparna och gått därifrån i en kreation närmast liknande något en treåring med muskelspasmer skulle kunna åstadkomma.

Och undrar hur det känns för stackars Pär, som blir utmanad av vanliga Svenssons för att se vem som utför hans yrke bäst? Jag vet inte om det hade känts helt okej att om några år tävla mot någon random person i vem som snabbast sätter ett bäcken. Eller vem som tar ett blodprov mest smärtfritt.

Jag har upptäckt en ny tic hos mej själv. När någon artist kommer genom säkerhetskontrollen börjar automatiskt en av deras låtar att spelas i mitt huvud. Där sitter den sen tills att min hjärna blir reset-ad. Detta kan ta flera timmar, vilket innebär att jag vissa dagar torteras med diverse Svensktopplåtar till förbannelse.
Idag var det till exempel Underbart som etsade sig fast. För någon dag sen var det Som sommaren. Det som är absolut värst är att jag ofta bara har lärt mej små stycken av låtarna, vilket gör att det kanske är en och samma refräng/första vers/brygga som vevas om och om igen.

Tips på hur detta ska upphöra mottages med varm hand.


Jag bifogar även en önskelista på artister;

• Bruce Springsteen
• Jimmy Eat World
• Regina Spektor

Det borde inte vara så svårt att ordna va..? Kom igen nu.

Nu har jag tagit vårens/sommarens välbehövliga bloggpaus. Wonderful har det varit! Men nu kliar det återigen i fingrarna.

Som alla andra somrar tänkte jag att den här ska bli så jävla rolig och chill och jag ska bara leva livet.
Vem försöker jag lura? undrar jag i mitt stilla sinne. Mitt arbetsschema börjar mer och mer överensstämma med en normal människas antal vakna timmar per månad och vårat hem är farligt likt en Öppen dygnet runt-mack. Minus all tänkbar försäljning då. I och för sig har heller inte något fyllo kommit in och försökt beställa en french hot dog eller spytt på toan, men, som dom säger i Amerikat "I wouldn't hold my breath", snart kommer nog även det!

Med detta sagt tackar jag överste befälhavare i skyarna för att jag fick det jobb jag nu utövar. Hade det varit någon annan sysselsättning (ingen nämnd, ingen glömd) jag hade haft, finns risken att jag hade lidit av svår dehydrering till följd av kraftig tårfällning.


Och jo, idag när jag var på väg hem från Konsum kom en norskregistrerad bil backandes - ut från en cykelväg. Varför blev jag inte ens lite förvånad?

Igår var jag en sväng förbi Intersport för att testa en ny sport-bh. Kollade storleksangivelserna och tog med mej två alternativ till provhytten. Den ena satt som en smäck, det var inget snack om att den skulle göra ett bra jobb och fylla sin funktion, det var bara det att den var ganska ordinär till utseendet, den andra däremot var lite mer groovy. När jag skulle ta på mej den upptäckte jag ett handikappande problem - jag fick den inte ens över armbågarna, så tight var den i "resåren". Detta trots att det var samma storlek som den andra jag provade. Nåja, inte var det ju hela världen, jag ropade bara på mamma som fick hämta en storlek större.
Den fick jag på mej, men när den väl satt på plats fick jag något som i folkmun brukar kallas för panik. Det kändes nämligen som att någon hade gjutit fast tygstycket på kroppen och det skulle krävas mycket för att få av sig det. Det skulle även krävas stor ansträning för att lyckas med den lilla detaljen andning. Omgående insåg jag att jag nog inte kunde be mamma komma och hjälpa mej med den här situationen - jag var, som man säger det, on my own.
Jag började med att försöka peta in några fingrar innanför resåren. Svårighetsgrad: proffs.  Saken blev inte lättare av att mitt finger fortfarande är till lika stor hjälp som en kokt spaghetti är när man ska knyta råbandsknop.

Till slut hade jag dock lyckats åla in fingertopparna och så var det dags att börja dra av den. Eller hur. Om jag säger såhär; svårighetsgrad: omöjligt.
Jag drog och drog, men ingenstans kom jag. Till slut var jag tvungen att börja hoppa för att liksom få till den där förlösande första milimeterrörelsen. Efter ett tags jazzande inne i provhytten (tack och lov var den större än en garderob) lyckades jag så med bedriften att få av mej mitt tygfängelse. Alldeles mörbultad, med axlarna nästan ur led, jag skojar inte,  stod jag där och stirrade på ulven i fårakläder, sen satte jag hastigt tillbaka den på galgen och låtsades som ingenting. Visserligen kan vi väl ge den så mycket credit att den hade nog säkert gjort sitt jobb med bravur, sen finns det ju dock något som kallas för komfort också. Inga toppbetyg där inte.

Så här i efterhand skulle man kunna likna situationen vid en Saw-film. Antingen skulle jag dö, av syrebrist, eller så skulle jag överleva men då tvingas tillfoga mej själv stor skada. Tur då att jag är överrörlig deluxe. Där lurade jag dej allt, Jigsaw!

Idag utvecklade jag min kulinariska ådra ytterligare - gjorde (med hjälp av mamma, fingret är inte i form) fiskbiffar. Egentligen ska det serveras som fiskburgare, men jag vill inte ha brödet, så jag serverar det som vanliga biffar med grönsaker istället.
Kolla så fina dom blev!

Den här veckan har vi börjat med allmän farmakologi och läkemedelsräkning. Trots att det är några år sen jag räknade matte senast tänkte jag att det nog inte skulle vara så svårt, det är ju bara högstadienivå på själva uträkningarna. Oj så fel jag hade. Till och med enheter känns avancerat, när man dessutom ska hålla på att späda fram och tillbaka (okej..fram, helst inte så mycket tillbaka) blir man inte annat än ledsen.
Vi räknade 3 uppgifter på föreläsningen igår. Det tog, med genomgång, 1,5 h. Det känns som att tempot kommer att behöva snäppas upp något för att det ska bli effektivt i kommande yrkesarbete, såvida man nu inte börjar tokanställa en massa sjuksköterskor till varje avdelning. Jag har mina tvivel.

När våran lärare sa 'Det finns ju dom i klassen som har gått samhälls och natur och räknat till matte C och D - utnyttja dom!', tänkte jag att om det är någon som försöker få någon hjälp av mej går dom då på en riktig nit. Nog för att jag läste matte C, men dom få (ack så få) kunskaper jag hade då, kände definitivt inte för att bli långvariga. Så fort jag visste att jag hade klarat det nationella provet i matte C (fyra poäng över G-gränsen, high five!) for dom på icke välförtjänt semester och har sedan dess aldrig hört av sig. 


Jag hoppas, och tror, på bättring. I värsta fall får jag väl börja tro på gud och tillbe den karln, han kanske känner för att hjälpa till..så det inte blir för fullt i himlen.

Ni vet ju att låtar kan få en att känna det ena med det femte, till exempel har jag en riktig happy friday-gladlåt. Den låten heter Chicken fried - det går inte att vara annat än glad till den! Sen finns det ju även låtar man blir ledsen till, eller ännu oftare, lyssnar på när man är ledsen. En sån låt för mej är Tidvis, av Lasse.
Ja, sen finns det ju arga, roliga, you name it-låtar.

Nu har dock något hänt som jag aldrig har varit med om förr; en låt har fått mej att tro att jag är olyckligt kär och att jag just har blivit dumpad. Jag kommer på mej själv med att nästan sitta och fälla tårar över mitt krossade hjärta och försöka att inte tänka på den jäveln som dumpade mej.
Sen tänker jag lite längre, och inser att det ju faktiskt inte är mitt liv denna tjej sjunger om, och att jag inte ens är kär. För att kunna få ut dessa överväldigande, icke äkta, känslor måste jag så titta på en massa serier där par bråkar. Det är alltså det jag har ägnat mej åt idag.

Vilken är då denna låt som får en helt off track, med vanföreställningar och känslostormar?!
Try sleeping with a broken heart av Alicia Keys.

Här kommer några bilder på kläderna jag köpte i London.
Köpte ett par skor också, men bild på dom kommer senare!

 

 

Man blir fan mörkrädd när man kollar i tabellen över näringsvärden för Max hamburgare och ser att GI-burgaren, näst efter Max de Luxe, är den med mest kalorier i.

 

Visst - GI är absolut inget mått på kalorier, utan bara på hur fort kolhydraterna bryts ner och tas upp, men man luras liksom med av klangen av 'GI'.
Nåja, det var tröstande att se att min Low carb-burgare 'bara' innehåller 389 kcal.


I fredags hade jag tentan i omvårdnadshandligar, och det var då i särklass det trevligaste jag har varit med om hittills i tentaväg. Jag fick sitta i ett litet mysigt rum i biblioteket, med bara tentavakten som sällskap - och vilken mysig liten tant det var! När hon upptäckte att jag var på väg att gå, kvart över elva, blev hon alldeles bestört, hon hade ju inte ens hunnit ha lunchrast än!
Tentan var nog inte så farlig den heller; om jag inte har gjort världens missräkning så bör jag har klarat den. Däremot är det utomordentligt irriterande när man inte kommer på svaret på dom allra enklaste frågorna, typ 'hur upplever en patient muntorrhet?'. Ja, vad vet jag, att det är torrt i munnen kanske?!
Till slut bestämde jag mej för att själv bli patienten, så jag spottade ut tuggummit, öppnade munnen på vid gavel och flåsade på så att det skulle bli torrt. Sen lyckades jag få fram några upplevelser som jag hoppas kan generera några poäng.

Imorgon blir det mikrobiologi, immunologi, infektionssjukdomar & rörelseapparaten - allt annat än roligt. Min kära mor har fått förhöra mej men tyvärr hörs det inte ens lite att hon har läst latin. Pappa jämför det med när farmor skulle förhöra min farbror på engelskan och hon läste orden bokstavligt..det kräver sin lyssnare för att förstå då, det kan jag säga!
Efter tentan drar jag till London, det ska bli härligt! Nu blir det lite sistaminuten-tentaplugg!

Sitter och läser på lite om teaterhögskolans verksamhet, bara för att det är intressant.
Kollade även listan över elever och häpnade lite över åk 3's namn.
Alla heter mer eller mindre ovanliga saker, förutom en stackare. Peter Jansson. Hur kul kan det vara att heta det när man har en klasskompis som heter Masaki?! Fast i och för sig sticker man ju ut på det sättet istället..genom att vara en Svensson.
Men stackars lärare på den skolan, det kan inte vara lätt att ha första uppropet alltså! Det var som när jag skulle vikariera på en skola och stod där med klasslistan och funderade på hur jag skulle gurgla och slå knut på tungan för att uttala namnen rätt..för jag hatar att säga fel!


Imorgon är det dags för tenta i omvårdnadshandlingar. Det ska nog gå bra. Har lyckats förhandla till mej att jag ska få skriva tentan som funktionshindrad, det ska fixas fram en dator till mej. Underbart! Annars hade det varit en utmaning på mer än ett sätt!

Hej mina vänner!
Nu har det varit lite action i mitt liv kan jag meddela. Vissa av er vet att jag har haft ont i fingret ett tag nu, och igår eftermiddag ringde jag till sjukvårdsrådgivningen för att höra ifall dom tyckte att det var nån idé att gå till vårdcentralen idag eller inte. Föga kunde jag ana vilket svar jag skulle få. Efter en snabb genomgång av symtom sa killen att jag var tvungen att komma in samma kväll så att en läkare fick titta på det. Snacka om att jag inte hade väntat mej det, i vanliga fall tycker jag snarare det brukar vara så att kroppsdelen knappt ska få sitta kvar för att man ska föräras en tid.
Klipsk som jag var insåg jag att ett besök på jourcentralen skulle generera en viss väntetid, så jag tog med mej min trogna följeslagare Sofie som moraliskt stöd. Detta var inte någon missräkning; efter 1,5 timma i väntrummet hade jag fortfarande inte ens fått anmäla mej. När jag väl fick komma in till läkaren gick det dock fort - det klämdes på 4 ställen och sen blev det akutremiss för röntgen.
Vi försökte göra det bästa av situationen, så vi svängde förbi Kvantum för lite färdkost på våran, som Sofie kallade det; roadtrip.

Genom röntgen for jag som en oljad blixt, där var det nämligen ingen före i kö. Lite tur ska man ju ha!
Ungefär där trodde jag väl att äventyret skulle sluta, att det var en rejäl stukning som jag hade trott. Men icke. Vi blev skickade ner till akuten där jag skulle få träffa en ortoped och hela faderullan.
Sofie trivdes inte så bra i undersökningsrummet, då hon fick lite seriemördarvibbar av utrustningen. Inte blev det bättre av att jag lurade i henne att gipstängerna var till för amputation av fingrar och tår. Det är ett hårt liv Sofie.

Ortopeden kom och berättade att jag har en fraktur på yttersta leden, och att jag dessutom har en skada på en sena, vilket gör att fingret blir mindre rakt - något som flera av mina vänner har uppmärksammat. För att åtgärda detta krävs en skena som jag ska ha på mej dag och natt i sex veckor. Det är ju inte så att man slår frivolter av lycka. Nåja, skena any day istället för ett krokigt finger!

Blir mycket konditionsträning framöver...

När jag i halvt raseri åkte in till stan för att lämna in min telefon passerade jag även förbi systembolaget i och med att phonehouse är 'granne'. Av förklarliga fredagseftermiddagliga skäl mötte jag ganska mycket folk. Bland annat gick det förbi en barnfamilj. Precis när vi var utanför entrén till systemet utbrast flickan, som inte kan ha varit mycket mer än 6 år; "åh, jag älskar systemet!"
Hade jag druckit något precis vid det tillfället hade jag definitivt varit lite simmigare i lungorna nu - som jag skrattade!
Man kan ju undra hur flickan har fått denna oväntade kärlek till detta syndens näste. Vi får väl hoppas att det är för alla snygga, färgglada flaskor, och inte för innehållet.

Jo, förresten, jag glömde att säga en sak som han, Nokia-killen sa. När jag sa att det är många fel på telefonen, utöver det uppenbara att den nu inte fungerar alls, sa han att "jo men det är ju en väldigt teknisk telefon". Jag vill inte vara den som är den, men borde inte en teknisk telefon rimligtvis fungera den också? Det känns som att den är ytterst oteknisk för tillfället.
Det kanske är något dom borde skriva med på skyltarna.."i och med att den här telefonen är okristligt dyr, och exceptionellt teknisk och multi-taskande så får du även räkna med att den inte fungerar. bara så du vet alltså. men det ingår ju faktiskt en månads gratis internet, så det borde ju kompensera."



Hade ytterligare en skum dröm inatt. Det spelades en låt - Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly.
Jag och person X i drömmen, gjorde slag i saken. Men inte var som helst..utan i ett minimalt klädskåp, ni vet ett sånt man har typ på gymmet. Seriöst, hur liten tror jag att jag är?!