Idag var jag på ännu en tripp längs Memory Lane. Såg lite Sjunde himlen medan jag käkade lunch. När jag var liten tyckte jag att det var ett alldeles underbart program med så fina personligheter. Nu infinner sig samma känsla i kroppen som efter Jello-shotarna.
USA måste ju vara världens mest skenheliga land. Svär någon på tv börjar dom slänga med vigvattnet, och skulle någon få för sig att komma ut som bög i tv startar korståget (möjligtvis även bålet). Såna hädelser vill man ju verkligen inte vara med om liksom.
Däremot det här med att folk skjuter ihjäl varandra för en limpa bröd, eller för att grannens hund skäller en aning för högt, det är ju inte så farligt, då kommer man ju iallafall till sin skapare. Oh holy god in heaven.
Det känns som att dom med sina ultraheliga serier försöker lura sig själv, säga att det inte är deras fel, dom gör ju allt som går. Jajjemän, särskilt Sarah Palin och NRA.

Sen måste ju alla i Sjunde himlen gå på valium, för hur gränslöst arga dom än är, lyckas dom alltid behålla lugnet och diskutera sig genom situationen så att dom blir lugna igen. Jag hade spottat ur mej eder av högst okristligt slag, smällt i allt som fanns i närheten och definitivt gjort allt annat än behållt lugnet. Men det är ju bara jag.