När jag var liten kunde jag liksom inte komma ifrån att tycka att mamma var så oerhört mesig när hon satt och grät i tid och otid till både film och tv. Jag förstod inte hur man ens kunde klämma fram tårar vid vissa tillfällen, jag kämpade verkligen ibland för att försöka leva mej in jag också. Jag hade Mufasas dödsögonblick på repeat på videon! Gick det? Nej, det var lika torrt som i en öken. Dock tror jag inte riktigt att jag hade greppat det där med tårarnas olika dimensioner, att det fanns mer är 'jag är helt förstörd'-tårar.
Det var som den gången när jag inte för mitt liv kunde förstå hur mamma och hennes polarinna (nytt ord) kunde sitta och storgråta över våran hyresvärd. Där kom jag, intultandes i köket och såg deras blanka ögon och våta kinder och trodde att något jättehemskt hade hänt. När dom sa vad dom pratade om fick jag ett antal felmeddelanden i min icke så utvecklade jordnöt till hjärna, det var väl inget att grina över?! Att skratta så att man gråter kanske inte är så vanligt förekommande bland 5-åringar..vad vet jag.

Nu däremot, nu har jag blivit precis som min mamma. Satt och såg Miracle Workers idag under lunchen. Eller ja, jag försökte iallafall men det var svårt att se något genom floden av tårar. Alltså seriöst, jag tror jag grät redan under prologen och slutade inte förrän det var slut en timme senare. Inte undra på att jag har varit så törstig idag.
Jag gråter verkligen till vad som helst nu för tiden! Är det inte någon som har dött så är det en unge som har dragit loss sin morfar från under en traktor, eller så kanske det är någon som har fått nya tapeter i sitt vardagsrum..eller så är det en ung kille som har lyckats laga trerätters till sin tjej..eller så har katten 'lagt sig gulligt' i soffan.
Kan det vara hormonrubbningar?!