Inte hade jag i min vildaste fantasi imorse kunnat ana att jag innan dagens slut skulle ha hamnat i en sjukhussäng på skolan, utan byxor eller sockar!
Visst låter det skumt?! Det var det, kan jag lova!
På schemat för dagen stod det bland annat trycksårslab. Naiv som jag tydligen är, trodde jag att vi kanske skulle pilla på skelett och dockor och så vidare, och försöka förhindra trycksår. Oj så fel jag hade.
Efter världens, och då menar jag världens längsta namngenomgång, där det tog 40 minuter att få fram 13 namn, var det dags för oss att sätta igång praktiskt. Och vad säger då vidundret till lärare?!
'Nu ska ni göra så att det är en som får ligga i sängen, och låta dom andra känna på tryckpunkterna, så att ni kan märka ut dom sen. Ifall att ni nu inte vill ligga helt öppet så kan ni ju vira in er i filtar. Men ni behöver bara fokusera på det nedanför midjan.'
Vid det här laget hade mina ögon skjutits ut ur huvudet, strippa på skolan?! Dock såg jag till min glädje att en av mina gruppmedlemmar hade strumpbyxor på sig, så då tänkte jag att det var lugnt, dom är ju synnerligen tunna, och lätta att känna genom. Då är det återigen någon som sätter en peng i läraren, som utbrister 'Nej men det går inte! Det går absolut inte att känna genom några klädesplagg! Det måste vara direkt på huden!'
Hela gruppen, inklusive jag själv tvärvägrar, hade det varit en hästhoppningstävling och jag hade varit hästen hade jag stannat så fort att ryttaren hade fått sig en flygtur upp på läktaren.
Men så händer något - jag får totalt hjärnsläpp.
Jag hör min röst säga att jag ska offra mej för dom andra, att jag ska vara försöksdocka. Så fort jag har sagt orden återfår jag kontrollen över min egen kropp och inser misstaget jag just har begått. Varför fungerar inte rewind-knappen i verkligen livet som den funkar på tv boxern?!

Mycket motvilligt hoppade jag upp i sängen, drog filten över mej och krängde av mej byxorna. Sen började hemskheterna. Lappar placerades ut på sittben, korsben, knän, fotknölar, höfter..ja överallt. Inte nog med detta - när lapparna var utplacerade skulle hela stora gruppen komma och titta vart vi hade satt ut lapparna. Indignationen var total.
Inte blev det bättre av att Voldemort i kvinnoform skulle börja knåda alla mina kroppsdelar vi visade upp. Där ett tag undrade jag om hon kände det som sin plikt att försöka perforera min hud med mina benutskott. När hon så bad mej att vända mej på sida, och samtidigt (o)avsiktligt armbågade mej i ögat var jag nära att vråla åt henne så att hennes hår hade stått rätt ut. Det gjorde jag inte.

När jag låg där på sidan lyckades Sebastian, som i en film, rycka loss armen på visningsskelettet vi hade framme. Detta bakom ryggen på läraren som precis var inne i en, enligt henne, gripande fiktiv historia om en gammal mamma med trycksår. Sebastians ansiktsuttryck, i kombination med armen var för bra för att vara sant, det gick inte att hålla sig för skratt. Jag bröt ihop i kudden, vilket fick alla andra att dö av skratt också. Läraren förstod ingenting.

Till slut, efter kanske en kvarts pina, med hela kroppen mer eller mindre uppvisad för gruppen fick jag så klä på mej. Det var bästa stunden på hela dagen. Efter den hemska upplevelsen fick jag svår frossa. Jag tror jag fick en chock.

Man slutar aldrig att förvånas, och en sak är säker;
följetongen om mitt hårda liv som sjuksköterskestudent lär ju fortsätta...

P.S Fellow students i SSK T2, ta på er shorts när ni ska ha denna lab, ett hett tips!