Hon frågade mej huruvida jag hade några problem med tänderna och jag gav mitt, ytterst subjektiva svar.

Ungefär så här lät det:

Jag: Tjaa, alltså, det känns lite som att jag typ...kan flytta på tänderna

Hon: Men nej, det förstår du väl att du inte kan flytta på tänderna!

Jag (suckar): Nej, det vet jag. Men okej - det känns som att det är trådar, som liksom går av

Hon: Vilka trådar?!

Jag (suckar än mer): Nej alltså..det finns ju inga trådar. Men det känns som att det finns det..

Hon: Nej du det har jag då aldrig känt, så det vet jag då inte!

Okej, då vet jag. Har hon inte haft det bekymret själv, kan det alltså inte existera. Jag ser genast framför mej hur jag i mitt kommande yrke som sjuksköterska har samma inställning gentemot mina patienter:

- Va? Har du ont i höften? Nää..det har jag aldrig haft! Ett brutet finger eller ett uttänjt ledband i knät är vad du har att välja på. Vad säger du, vad tycker du passar bäst? Till knät kan du ju kanske behöva kryckor så det kan ju passa bra. Men till fingret får du å andra sidan ett återbesök. Ja vad säger du? Vad slår vi till på?

Eventuellt kan det upplevas som att jag raljerar något, men det kändes verkligen som att några av hennes hästar kan ha rymt från hagen..