Fortfarande råder det tvekan - är det jag eller mamma som är den riktiga mamman?! Idag var ju nämligen dagen mamsen och hennes kumpaner skulle flyga från Peking till Köpenhamn till Stockholm, och detta går man ju liksom och tänker på, hur det ska gå och så vidare. Varje morgon när jag går upp lyssnar jag på radio, idag var inget undantag. Precis när jag kom in till köket och skulle börja röra ihop gröten hörde jag herr Birging säga '..och fortfarande inga spår efter..' vid det här laget tänkte jag för mej själv att det är säkert någon flygolycka, men samtidigt tänkte jag att jag skulle skärpa mej och sluta vara så dramatisk. Samtidigt fortsatte han '..överlevande från nattens flygkrasch..' Som ni förstår började skallen köra på 7000 varv på ettan just i den stunden, det kopplade absolut inte att mammas plan inte ens hade lyft från Peking än - det hade kraschat ett plan, och nu var det kört!
Inte ens när jag hörde slutet av meningen '..i medelhavet.' kopplade hjärnan och uppfattade att det var lugnt. Medelhavet, vars fan är det när morsan kanske sitter i planet liksom?! Vatten som vatten, gränserna är ju flytande! (Det är dock inte ett plan som just har kraschat!!) Till slut lyckades han klämma ur sig något i stil med 'Planet var på väg från Libanons huvudstad..' och DÅ kunde jag börja andas igen och mönstret på golvet var inte fullt så yrselframkallande längre. På en halv sekund blev man en dålig människa som tänkte 'jahaa..det var bara dom, ja men då är det lugnt!' Skämmas får man göra..
Med detta sagt kan vi nog se det som att jag är ett steg närmare mamma-sidan - irrationell oro brukar ju vara en specialitet hos det släktet. Jag får ta och skärpa mej, jag tror nog balansen blir återställd igen när den riktiga mamman kommer hem imorgon. Life is good!